När man nått dit i livet jag har vad gäller ålder och dessutom nått ‘botten’ 3 gånger, vet man allt för väl att den ende som verkligen kan göra något åt eländet är man själv……
Det här verkar kunna bli den fjärde gången …..och om jag räknar åren så är det ungefär tio år mellan varje gång. Det är inte riktigt sant för sista ‘ångesten’ – eller vad man ska kalla det – började i andra halvan av 90-talet och sedan ungefär 2005 har det varit normal-hyfsat balanserat i mitt liv.
Jag tror att jag faktiskt har förstått något – alltså förstått något på riktigriktigt. Hela mitt liv har på nått sätt varit en evig kamp att få saker att fungera så enkelt, normalt, smärtfritt, okomplicerat…… som möjligt……
Periodvis har jag lyckats……. Det är det som det känns som att jag ‘förstår’ nu – att det egentligen är de normala, lugna och ångestfria delarna som kommer på ‘besök’ – även om de har stannat långa stunder så är det så det känns ….. Problemet – eller vad tusan man ska säga att det är – måste alltså….förmodligen….kanske…..ligga djupt och långt tillbaka.
Vetskapen om att den ende som kan göra allt bra är jag själv – även om jag kan få hjälp på vägen att gå åt rätt håll – gör att känner mig ändå mer ensam……..
