Frustrationer och annat otyg

….och livet är underbart!

Oljud! Oljud! allt dessa OLJUD……

Allt detta pipande, tutande, brummande, truddeluttande håller på att nöta ut mig! Jag tror att jag har blivit superöverkänslig mot alla onaturliga ljud – kan nog kalla det en allergisk reaktion i mitt inre!

Ta bara det där med backljud! Låter precis som brandvarnare! Iallafall gör ambulansens det och jag råkar bo mitt emot deras garage och naturligtvis backar de in – dumma vore de ju annars. Men det är ju så att ambulanser inte enbart åker iväg på oplanerade utryckningar så det är ett evigt pipande så gott som dygnet runt. Och mitt inre studsar så gott som varje gång – utom när jag sover förstås. För mig är det ljudet nämligen förknippat med, inte främst med den sortens olycka och elände som man skulle kunna tro, utan att det är något fel med pannan.

Jag som aldrig i hela mitt liv tänt en brasa i en öppen spis eller ens utomhus – jo, grillen har jag ju förstås fyrat på – blev med pelletsuppvärmning när vi flyttade till huset. Första året, innan jag börjat få kläm på allt och jag till slut också hittat en redig Pannmänniska, hände saker som liksom inte fick mig att få ett enkelt och smärtfritt förhållande till min kompis Pannan och det där med uppvärmning när det är kallt. Det finns nått som kallas för rökpuff……och det finns hus som har väldigt mycket kanaler och sånt i sin skorsten-murstock…..

Förstår inte vem som har kommit på att kalla rökpuff för nått så klent som en puff!? Kan lova att det borde heta BOMB för, i alla fall i mitt av tegel byggda hus, så låter det som en bomb och hela huset skakar till! Och så börjar brandvarnaren skrika! Och källaren är full med rök!

Och så var det där med kanaler. Det började helt utan anledning att lukta rök på övervåningen…..och det kom främst från….Badrummet!? Tog ett bra tag innan jag förstod att på vintern, när pannan är igång, kan jag inte köra köksfläkten på fullt för då trycks – eller nått – röken från pannan in i en annan kanal och ut i badrummet…..

Sen har vi det där eviga pipandet, brummandet och plingandet från alla telefoner. Och har ni tänkt på att det finns massor med helt ologiskt höga pipiga toner i allt från musik, reklamslingor, vanliga program, t o m i nyhetsprogram…..mm, mm….

Ja, jag vet! Det är jag som är överkänslig och det konstaterade jag redan i början av inlägget. Men jag kan väl inte vara ensam?

Jag skulle nog behöva vistas ett tag på en plats som är så oljudsfri som det bara går.  Mitt inre kanske skulle sluta studsa då…..

…..fast naturligtvis är jag ganska glad och nöjd med, speciellt nu när jag är en…pensionär, att ambulansen finns alldeles precis nära……och så har jag ju kyrkan strax åt andra hållet…….

Annonser

Min Mamma (ett utkast skrivet 11 september 2012 – två och en halv månad efter….)

Jag känner mer och mer av hur mycket jag saknar inte bara min mamma utan även min bästis. Min mamma var den man alltid kunde ringa till eller åka till om det var något. Hon hade den goda egenskapen att alltid ställa upp som ens vapendragare vilka ‘faror’ man än utsattes för. Jag kan heller inte komma ihåg att hon någonsin fick mig att tycka att jag var dum, snarare tvärt om. Var det något så var det alltid vi mot dom och det var dom som var dumma, även om vi tyckte att dom kanske var dom som hade rätt. Svårt att förklara det där med ord är det, men man får använda lite kreativt tänkande.

Jag blev också alltid uppmuntrad av mamma. Hon tyckte verkligen att jag var duktig och hon var övertygad om att jag kunde klara av och göra allt jag ville. Så hon var inte bara min vapendragare utan också min största supporter.

Visst finns det sådant som jag inte tyckte om och visst tyckte jag att min mamma kunde ha handlat annorlunda ibland. Och naturligtvis så grälade vi så stickor och strån flög, eller heter det rök? Ibland var jag så arg att jag kunde ha sagt upp bekantskapen…..sådär en fem minuter eller så för längre hade jag inte kunnat hålla mig borta.

Så, visst har det varit så att livet och att leva tillsammans inte alltid var gnisselfritt men det jag bär med mig i mitt hjärta är att min mamma var en osedvanligt god människa och det är det som är mitt minne av min älskade lilla mor, det och att jag vet att jag var älskad och uppskattad för den jag var och är!

Men da’!

Nu blev det sådär tråklågt det jag skrev i förra inlägget. Så är inte mitt liv nu – eller jo fast vääääldigt sällan.

Eftersom jag inte rusar fram i höhastighetsfart längre så blir livets gropar och gupp mycket lättare att hantera, allt är bara så mycket mindre skakigt och vägen har blivit mer rak. Det där man säger att man ska ta problemet när det eventuellt kommer och lösa vartefter fungerar faktiskt…..

Vinterkänsla

Trött och trött och så lite trött till…..

Kan man kalla det jetlag – Ja, faktiskt – fast det visste väl alla…..det är bara jag som inte kommit på att det finns ett ord för det förbaskade tramsandet med ändrad tid!

Åsså det här med vintern i antågande. Är inte så glad men i år känns det bättre eftersom jag är en glad pensionär. Kanske jag till och med kan få till lite av den där myskänslan…..fast jag håller mig nog till batteridrivna ljus.

Vädertankar

Jag trodde att sommaren skulle bli lagom = lite sådär som den var när jag var barn – alltså sol, lagom varmt och så kom det en regnskur och så vart det soligt igen…- och så kommer jag iallafall ihåg sommaren 2017.

Hösten ‘spådde’ jag att bli en snäll en och det måste väl alla hålla med om att det har varit och verkar så bli ett tag till.

Vintern tror jag också blir rätt snäll fast det kommer minst två svängar av riktigt kallt – alltså jag menar riktigt Kallt! Fast korta svängar….

Nu är jag ingen väderspåmänniska som tittar i fiskmagar eller på rönnbären eller på nått annat sånt……och förmodligen så…..tja, fast man vet ju aldrig….det återstår att se……

 

Lycka…..

…..är att komma hem och det är varmt när det är kallt ute

…..är att ha två ungar som ropar hej tillbaka när när jag kommer in

…..är att samma två ungar varje dag säger Älskar dig Mamma!

…..är att jag har två underbara barn att säga Jag älskar dig också! till

…..är att den där saken jag bakar blir underbart god

…..är att ibland lyckas vakna utan att ångesten hoppar på mig direkt

…..är att se hur glada alla Pippisar fortfarande är över fågelbadet

…..är att ha tid att stanna upp och bara titta på Pippisarna

…..att ibland verkligen känna att livet fortfarande är fyllt av möjligheter

…..är att jag så sakteliga börjar få ihop en slags grovplanering för framtiden

…..är att jag faktiskt har tid att sitta här och inte måste rusa iväg som ett stressat höghastighetståg

………..fast nu måste jag faktiskt göra annat……..

Höst, Kanelbullar och…..

…..liten tant som inte får sittdelen ur vagnen…..eller inte jättemycket gjort i alla fall FAST jag är pensionär……

Det har visserligen tagit vääääldigt lång tid att börja fatta att jag faktiskt har tid att göra sådant som att….

-….läsa böcker – har avverkat tre än så länge och håller just nu på att läsa senaste Millenium.

-….ta en eftermiddagstupplur

-….baka kanelbullar på Kanelbullens dag

-….plocka fallfrukt varje dag

och annat av liknande typ som jag inte hann med eller fick alldeles för dåligt samvete av att göra så då gjorde jag alltså inte vad det nu var……

 

Pensionen……

…… – alltså ‘slanten’ jag numera erhåller varje månad från Pensionsmyndigheten – är inte av nångon högre valör. Jag tillhör tom nog de där som kallas fattigpensionärer…. Jag hade fått några korvören mer om jag väntat ett år till men som mina barn sa  – ‘Skit samma, du kommer ändå inte att klara dig själv. Oroa dig inte – vi löser det här tillsammans!’ Så numera är det så att livet får bli vad det blir och så löser vi problemen vartefter…..Vilken befrielse!

Efter att i så många år ha varit en sån som måste ha allt planerat och kontrollerat och ha kontrollen i alla lägen och se faror och hinder i förväg och allt annat sånt, så är det som att accepterandet av en osäker framtid – en som inte är utstakad, utredd och riskanalycerad – har lyft en superbörda från mina axlar.

Jag tror att jag för första gången i mitt liv känner mig riktigt fri – tom fria att misslyckas……

Oordning och Kaos…..

……finns det någon riktig skillnad mellan det?

Jada’! Oordning är när det finns en ordning som blivit oordnad. Kaos är när allt gått åt pipsvängen och det enda som finns kvar är känslan av…..Panik!

*******************************

Ungefär sådär skrev jag på en annan plats för ett tag sedan. Sedan dess har Kaoset helt försvunnit ut till höger men kvar finns Oordningen…..Men! den är nästan bara runtomkring – den inuti har sipprat ut till vänster….eller nått’….

 

Att långsamt komma tillbaka…..

…….hmmm – höll på att skriva till ett liv men levt har jag ju gjort – eller?

Njae, det är ju det som var/blev kruxet, att jag till slut kom på att det mer var fungera än att leva. Och när jag dessutom kom på att mitt liv inte ens fungerade bra – ja, det var då allt rasade.

Men nu da’? Jodå, tackar som frågar – nu är jag sakta men säkert på väg åt rätt håll…..och till min stora förvåning så känner jag alldeles, alldeles precis just nu, att jag är tacksam för det som har hänt!

Varför? – Jo, jag har ju fått chansen att skapa ett nytt kapitel i mitt liv och precis som i böcker som ska skrivas, kan jag – nästan i alla fall – skriva in det jag vill! Häftig känsla!